Alva Franzon's Reviews > Stacken

Ok som underhållning. Som att se en Netflix original kanske? Bra flow men lite… tom på innehåll och en hets att hinna med att representera ALLT och det blir ingenting?

Hade problem med berättarstilen. Blev konstigt självmedveten när den var ”fikarumssnackig”. Som att någon satt bredvid mig och hasplade ur sig vissa partier. Känslan var liksom att jag ska nicka och humma för att berättelsen ska fortsätta. Förstod inte heller poängen med att vissa delar var anteckningar gjorda av Låke och Emelie? Hennes anteckningar kan ju kopplas till journalistsidan hos henne. Men hon sägs ju få total panik av varje tanke relaterad till jobb? Varför orkar hon skriva? Och stilen i hennes anteckningar är inte trovärdiga, där blir stilen plötsligt ”roman” med massa målande beskrivningar. För vem?

Och varför skriver Låke? Outnyttjat spår isf om skrivande och skapande som (tydligen?) uppstår oavsett förväntan att någon ska läsa och uppskatta. Bara ett behov han utvecklat av sig själv.

Ett annat missat spår är Zakaria. Varför stannar han? Är han medveten om HANS rubin i fickan? Vet han hur vacker han är? Hur känner han kring att lägga ”sina vackra år” på stacken? Vill han ha barn? Känns som han kommer in för sent i handlingen för att han ska spela någon riktig roll.

Jag hade så gärna lärt mig något om mig/människor/svenskar/gemenskap/relationer men kände bara att alla porträtt var platta och/eller gjorda. All handling och slutscenerna var helt förutsägbara sett till ramarna för berättelsen. Inga överraskningar.

Jag gillade den inte tbh. Men den är inte en tvåa heller… eller?